Något jag lärt mig under min korta tid i Landstinget är hur oerhört svårt det tycks vara att erkänna fel och misslyckanden. Under debatter kan ett och samma ämne diskuteras i timmar utan att någon part till sist erkänner sig visa medhåll för en ny idé. Visst kan vi förklara det hela med grundläggande ideologiska föreställningar men nog finns det nyanser i de flesta sakfrågor? Med erfarenheten jag fått nu låter det naivt att säga att partigrupper ibland övervinns av varandras argument – i alla fall inte i Landstingsfullmäktige.
Istället sker en lång och utdragen process där en och samma fråga ältas i timmar utan några som helst framsteg. Till stor del handlar det istället om att med så generellt ordval som möjligt frambringa ett välljudande men ack så intetsägande argument – och så fortsätter det. Det som till sist ska klubbas igenom har ju ändå redan beslutats av landstingsstyrelsen innan mötet. Att det därför läggs så mycket tid åt att debattera dessa frågor övergår mitt förstånd, men det är så den politiska processen är. Det som tas upp får till slut bara skenet att man gör det för att man måste eller känner sig manad att poängtera sin åsikt – och så ska det ju vara.
Vi är ju trots allt där för att representera östgötarna och det förtroende de gett oss att föra en viss talan. Problemet jag vill peka på är när debatten ganska snabbt förlorar sina sakliga argument och övergår till en verbal maktkamp om att "få rätt". Jag upplever det ofta som en evig retorisk kamp där härskartekniker och riktade strategiska frågor ska få den andra parten på fall. Vi dock alla hur en duktig politiker är en mästare på parera direkta frågor och svara på något helt annat. I praktiken ger det oss alltså en debatt där svaren ofta är abstrakta, innehållslösa eller helt uteblivna. Det genomgående temat är att ingen någonsin tycks ge med sig, och varför skulle man när de stora frågorna redan är avgjorda innan.

Det jag skriver här har säkert sagts förut och även om det nog inte är något man bör prata för frispråkigt om så kan jag inte låta bli. Jag vet inte hur många som verkligen följer webbsändningarna av sammanträdena men nog bör det inte krävas en lång stund innan detta enträgna mönster träder fram.

Jag kan förstå att folk har svårt att ta till sig det politiska arbetet för visst är det av en speciell natur. Det kan ju också vara så att jag ännu inte själv insett kvaliteten av de debatter som sker under landstingsfullmäktigesammanträdena, om jag tids nog kommer till någon ny insikt på den fronten så lovar jag att tillkännage det här.